Jag firade in min semester med ett fallskärmshopp från 4000 meters höjd över Kosteröarna strax utanför Strömstad tillsammans med Bjarne. Jag hade inga förväntningar utan gick dit med ett öppet sinne. Kanske skulle jag ha kollat lite youtubeklipp innan för att ha lite mer koll på hur det hela går till men nej det hade jag inte gjort. Jag kände att det spelade inte så stor roll. Hoppa det skulle jag för det hade jag bestämt mig för. Det var lite fullbokat när vi kom men vi fick tillslut plats. Vädret var på topp. Vi fick varsin instruktör som hjälte till med utrustning samt en snabb genomgång om hur själva hoppet gick till. Min instruktör var en kvinna vid namn Gunlög, jämnstor med mig och super cool. Hon kändes säker och trygg i sin roll som tandem instruktör. Till min förvåning så var jag inte ett dugg nervös, vilket jag trodde jag skulle vara iallafall när jag hade tagit på mig min utrustning och satt i planet. Allt kändes bara häftigt. Jag fotade några fallskärmshoppare medan vi väntade på vår tur. Vi hade ingen som fotade oss när vi hoppade. Eftersom Bjarne och jag hoppade från samma plan kunde vi inte heller fota varandra. Vi som skulle hoppa tandem hoppade ur planet sist eftersom vår fallskärm löses ut högre upp än de som hoppar singel. Alltså på ca 1500 m höjd istället för 900 m, syftet med detta är att de som hoppar tandem ska hinna njuta av utsikten lite längre. Kanske är det så att de som hoppar tandem endast hoppar en gång. Flygturen upp tog ca 15-20 minuter. Det var trångt, vi satt på långa bänkar och hög ljudnivå från flygplanet men en helt underbar utsikt. I det frifallet som startar direkt när vi kommer ur planet varar nästan en minut då når vi en hastighet på drygt 200 km/t. Hastigheten bromsas något av att vi har en liten bromsskärm som gör att vi faller med samma hastighet som vanliga fallskärmshoppare. Det är bra mycket kallare 4000 meter upp i luften än nere på marken trots det så förs jag inte fast jag hoppade i shorts och munktröja.
Gunlög svängde runt och pekade på vart de som hoppat ut före oss var genom att hon använde sina armar och ben som roder. Tyvärr var det först när de andra hade vecklat ut sina fallskärmar som jag kunde se dem eftersom jag inte hade några linser och ser dåligt på långt håll. Gunlög aktiverade skärmen när vi fallit till en höjd på 1500 meter. Det tog ett par sekunder innan fallskärmen var helt utvecklad. Det blev ett härligt ryck och jag blev sittandes i stället för liggandes. Tips från coachen: om jag tog fram benen lite och satte bak rumpan så satt jag bekvämare. Det gjorde jag och satt väldigt bekvämt. Gunlög pekade ut vart Bjarnes skärm var så jag kunde följa honom lite från luften. Utsikten var fantastisk!!! Jag tyckte det var underbart!!! Jag hade en helt underbar känsla i kroppen !! Att kunna se ut till Kosteröarna, Väderöarna, det glittrande havet, sjöar, de fantastiska gigantiska vita molnen, Norge, landskap och hela kustbandet samt Strömstad var helt magiskt!! Jag fick hjälpa Gunlög att svänga några höger respektive vänster svängar med skärmen. Själva skärmflygningen tar mellan 5-10 minuter beroende på hur mycket vi svänger. Vi hade lite svårt att komma neråt eftersom både Gunlög och jag var såpass lätta och det var några vindförhållanden (tror jag att det var) som gjorde att vi inte kom neråt i den takt som vi borde. Så jag fick några extra minuter uppe i luften innan vi tillslut kom ner för landning. Gunlög var tvungen att göra flera rejäla snurrningar med skärmen för vi skulle kunna komma ner. Jag blev lite illamående av det. Vid landningen skulle jag dra upp benen i sittande ställning med barnen rätt ut för att underlätta för Gunlög så att hon skulle kunna landa på ett säkert sätt. Enligt Gunlög så är Näsinge det vackraste stället att hoppa på i Sverige. Därför är jag djupt tacksam över att jag fick hoppa just här. Helt magiskt, underbart, fantastiskt var det att hoppa. Att göra en sån här grej för mig fick mig att må väldigt bra eftersom jag inte tidigare har gjort något sådant. Upplevelsen fick mitt välmående att ta ytterligare ett steg framåt. Att få dela upplevelsen tillsammans med någon som jag tycker mycket om gör det hela ännu häftigare. Nästa gång jag hoppar vill jag nog ha någon på marken som kan fota mig ! Ja jag tror absolut att det blir en nästa gång :)
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Hej jag heter Carin Sandell. Jag har länge tyckt om att fota en del men inte vetat vad jag skulle göra med mina bilder. Det blir mest naturbilder, därför blir detta till mestadels en fotoblogg. Jag hoppas även kunna förmedla mina tankar i bloggen.
|