Efter Frankrike och Chamonix blev det buss och tåg till baka till Geneve och vidare till Zürich och Walenstadt. Från Zürich och till Walenstadt gick landskapet från gröna kullar till höga alpberg. En fantastisk vy att beskåda från tågfönstret. Första natten i Walenstadt tog jag och Bjarne in på Hotel Krone. Hotel Krone är ett litet, mysigt, härligt och gästvänligt hotell i Walenstadt som vi rekommenderar!!. De har allt man behöver! Supergott kaffe!! Gissa om jag blev glad! Hotellet kändes lyxigt i förhållande till föregående boende i Chamonix. Jag har inte så stora krav på boende utan klarar det mesta. Vi hälsade på underbara Regula och Peter som vi skulle bo hos våra resterande nätter i Walenstadt innan Bjarne visade mig runt i stan/byn. Första dagen upp bland alptopparna så vill Peter köra oss upp en bit. Därefter följde han med oss till " The Crack". The crack är en sk s-formad spricka där en del av ving suitpiloterna flyger genom. Sprickan är väldigt smal och därför är det ganska farligt att flyga där igenom. Första dagen uppe vid the crack så betade det en hel del kor där. Dessa korna var väldigt nyfikna på oss och lite närgångna. Korna hade även stora bjällror som lät hela tiden. Sicket oljud!!!! Vårt syfte med att gå till the crack var att fota och filma base jumpers. Wing suitpiloterna tar sig upp på alptopparna via en gondol på baksidan (från vårt håll sett) eller vandrar upp. Vissa av dem blir körda upp med bil. Några av Wing suitpiloter som hoppar base jump från alptopparna känner jag till namn men har inte lagt alla på minnet. Att få beskåda base jump var en helt ny upplevelse för mig. Den fascinerade mig på något sätt. Tänk att hoppa från klippa och med huvudet före ganska så rätt ner för att få luft i dräkten, för att kunna flyga låter ju helt galet. Jag vet att en del av dem i alla fall känner en viss respekt och t.o.m rädsla när de står och ska hoppa från kanten. Jag vet också att de flesta som hoppar älskar resten av färden ner. För dem är det livet och att hoppa base jump får dem att känna sig levande. När de väl har hoppat och flugit förbi oss så tar det ett par timmar innan de är redo för nästa base jump hopp. För oss blev det en ganska så lång väntan. Peter tog med oss till en restaurang uppe i alp Tschingla där de hade världens godaste pommes frites. Pommes frites var gjorda från scratch, alltså inget halvfabrikat. Här hade de även små rum där man kunde övernatta. Vi besökte även landningsstället nere i Walenstadt. Där fick vi också möjligheten att prata med dem som hade hoppat. Kvällarna tillbringade jag och Bjarne tillsammans med underbara Regula och Peter som vi bodde hos. De var väldigt gästvänliga mot oss! I väntan på nästa flygning så passade jag på att fota lite annat, njuta av solen och värmen men även av den fantastiska utsikten. Att varje morgon ca 6:45 när det började ljusna vandra upp ca 1000 höjd kilometer var svettigt, törstigt och helt UNDERBART!!! Att få igång andning och puls så tidigt var inga problem. Det var en härlig, levande och stärkande känsla. Jag här länge haft en dröm att få vandra i alperna och nu äntligen. Uppe i alperna mådde jag så väldigt bra så det var absolut INTE sista gången jag vandrade. Peter guidade oss upp en väg till "the crack" som jag inte var beredd på. Det var verkligen brant och rätt upp, smalt på sina ställen och rötter som stack upp. Som tur var hade jag fått låna ett par bättre skor eftersom jag hade fått en stor blåsa på stortån. Svetten bara rann. Peter bara ångade på så det var bara att hänga på... svetten rann och det kändes i musklerna. Det var också en helt underbar känsla i hela kroppen och själen. De dagarna som inte korna var vid the crack så hördes dessa små liven i stället Sista dagen uppe på the crack så var det dags att möta upp Sven från Belgien och hans crew. Det var också en häftig upplevelse som var något utöver de tidigare flygningarna. Att fånga en wing suitpilot som kommer farande i 200km/tim med kameran är inte helt enkelt. Jag är sjukt nöjd, speciellt med en av mina bilder, jag tog bara en och den blev klockren!! Sista kvällen avslutades med barbeque nere vid sjön tillsammans med Regula, Peter, Sven och hans fru Sofie, fotografen Bert de andra två trevliga wing suitpiloterna som jag inte kommer ihåg namnen på. Och så hunden Storm så klart.
En fantastisk solnedgång. Tack Regula och Peter för er gästvänlighet och tack min härliga Bjarne för att du ville dela detta tillsammans med mig. Tack Seraina för att jag fick lära känna dig samt att jag fick låna dina skor. Jag avslutar detta inlägg med att detta var en resa med underbara nya upplevelser, nya vänner, livsglädje, hälsa och kärlek.
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Hej jag heter Carin Sandell. Jag har länge tyckt om att fota en del men inte vetat vad jag skulle göra med mina bilder. Det blir mest naturbilder, därför blir detta till mestadels en fotoblogg. Jag hoppas även kunna förmedla mina tankar i bloggen.
|