Jag gillar första advent. I år var jag först på gatan att att få ta fram adventsljusstakar och stjärnor. För mig är det tiden från första advent fram till julafton som är mysigst. Jag upplever inte den som så stressig som många gör. Denna tid är något som jag ser fram emot. Det är något visst med ljusskenet från alla tända ljus, adventsljusstakar och adventsstjärnor i fönstren både hos mig själv men även när jag är ute på kvällspromenaden med min hund Alice. Det ser så hemtrevligt, mysigt och fridfullt ut. Jag tror även att det är en längtan efter lite ledighet efter en lång och ofta intensiv höst. Ljus som lyser upp i mörkret gör i alla fall mig tillfreds och glad. Kanske inte att julpyssla högt och lågt men gärna lite lagom, detta blev lite mer av när barnen var små eftersom de också gillar att var kreativa. Däremot har vi en familjetradition med julbak i en öppen vedeldad ugn. Den här traditionen är jag uppväxt med. När jag var liten så bakade vi "bagebrô" hos både hos mormor och hos farmor. De hade denna typ av bakugn i deras hus, vilket man ofta hade förr.Vi bakar både mjukt bröd och knäckebröd, vissa här ute på öarna bakar vört också men det gör inte vi. Brödet kallas även för fiskarkakor. Denna tradition har jag fört över på mina barn, tyvärr tycker de nog inte lika mycket om det som jag. Brödet är viktigt för dem och det vill de inte vara utan i alla fall. På senare år har jag oftast suttit vid elden och bakat kakorna där medan andra har satt deg, knådat och stappat. Att sitta där vid elden är riktigt roligt tycker jag och det gör jag gärna, vilket de andra vet och jag får gärna baka deras också. Mina barn tycker att det är för varmt att sitta där vid elden, men de brukar pröva och baka några kakor varje år. I år kunde inte Vendela vara med eftersom hon bor på annan ort där hon går i skolan. Vid detta bak så samlas oftast jag och mina barn, min mamma, min bror och hans barn, även två av mina kusiner och deras barn. Det är jag och mamma som driver hela baket eftersom vi inte har någon bakugn kvar inom familjen utan får boka på ett offentligt ställe.
0 Comments
Jag kommer att skriva och lägga upp bilder lite allt eftersom från min och familjens resa på 180 dagar som vi gjorde för några år sedan. En helt underbar, spännande och magisk upplevelse. Anledningen till resan för mig var att hoppa av ekorrhjulet för att finna balans och harmoni hos mig själv och i livet. Frågan var om vi skulle renovera ett kök eller göra denna resan. Det var inte så svårt val. Det var lite fix innan med pengar, reserutt, flygbiljetter, jobb, barnens skola, visum, vaccinationer och diverse inköp och planering. Efter nästan ett år av planering så var vi framme vid dagen med stort D och en stor förväntan hos oss alla. Barnen var 7 & 11 år. Hur skulle det gå att leva så nära inpå varandra två vuxna och två barn och resa som backpackers, utan att ha bokat boende för resan.
Från Chaudi skickade vi hem lite grejer som vi hade köpt i Goa innan vi åkte vidare ner mot Fort Cochi. Vi fick en låda på posten att packa er i. Därefter fick vi gå till en sömmare. För att garantera att inte någon hade öppnat paketet när paketet kom fram så sydde den här mannen igen paketet, med en säck. Mannen satt i trappan utanför postkontoret. En märklig upplevelse. Vi åkte tåg och Färja till Fort Cochi, det ligger söder om Goa i Kerala. Man kan åka landvägen till Fort Cochi, vilket vi gjorde när vi reste vidare till Varkala som också ligger i Kerala. Fort Cochi är en halvö och är mest känt för de gigantiska medeltida Kinesiska fiskenäten. Vi fick pröva dessa berömda fiskeredskap mot betalning förstås. I Fort Cochi bodde vi på ett home stay som var mer än 300 år gammalt och i stort behov av renovering. Det regnade in och när vi spolade så läckte toan ut på hela toagolvet, vilket inte var så mysigt. Vi passade på att vara lite kulturella och gjorde ett besök på Cohin Cultural Center och tittade på Katalaildans. Detta var tyvärr ingen höjdare och vi kunde inte med att gå därifrån, vilket oväsende. I Fort Cohin finns många fina smågator med restauranger och butiker. Något som vi uppskattade hela familjen var en tur på den lilla Backwater floden där vi kunde se sköldpaddor, ormar, fiskar och fåglar som Kingfischer. Vi besökte även ett ställe där de gjorde rep av kokosnötter, odlade svartpeppar, kanel och andra kryddor. Barnen som bodde i området samlade på pennor från utlandet och givetvis fick de en från oss som tack fick vi färsk grapefrukt direkt från trädgården. Det var den godaste grapefrukten som jag har smakat. I Fort Cochi prövade jag en massage som heter Shiro Dhara där jag ligger på en träbänk och det droppar varm olja och örter på pannan som sedan rinner ner i håret. Denna ska vara bra för avslappning och förnyar det centrala nervsystemet (CSN) och är bra för alla sorters krämpor. Varkala i Kerala Varkala är en stad i delstaten Kerala i södra Indien. Den tillhör distriktet Thiruvananthapuram. Vi bodde på Kerala Bamboo House, där erbjöd de även kompletterande hälso och sjukvård vilket var passande eftersom jag hade problem med magen och Vendela hade urinvägsinfektion. Urinvägsinfektion var inget som de kunde behandla utan vi skickades vidare till kvinnokliniken, Mission hospital, med ett urinprov i en stor petflaska. Att inte indierna skrattade ihjäl sig när vi kom med den stora flaskan. På Kvinnokliniken blev vi väldigt väl bemötta och hela besöket tog ca 30 minuter. Från det att vi kom in tills vi fått labb svar och medicinen i handen. Annat än den svenska sjukvården det. Antagligen gick det så fort för att vi var västerlänningar. Det var ju inte så att det var tomt på patienter direkt. Vi fick en egen sköterska som vi skulle hålla koll på och hänga med eller rättare sagt jag eftersom Anders (Vendelas pappa) inte fick gå med in. När vi bodde i Varkala besökte vi den svenska skolan i Obanyam. De hade svenska barn från lågstadiet till högstadiet om jag minns rätt. Vi spelade spel med dem och de visade hur de arbetade. Intressant. Det kanske kan vara ett jobb för mig? Under vår vistelse i Indien har jag prövat diverse olika typer av ayurvedic massage. Här i Kerala tog jag en traditionell massage från Kerala. Trivandrum Hemska stad med mycket trafik. Vi hittade knappt någonstans att köpa mat. Höjdpunkten i Trivandrum som ligger längst nere i södra Indien var vårt besök på Asiens största zoo. Vi fick nys om en restaurang som drivs av en svensk kvinna som heter Ingrid, Restaurang Cara Blanke. Där köpte vi tre pizzor och dela de på. Från Trivandrum flög vi vidare till Sri Lanka. Plus med Indien var
Maten speciellt fisken, atmosfären, alla de färska juicerna och frukterna, goda teer men även gott kaffe, vänligt folk. Att Freya klarade sig från magsjuka, Sjukvården, massagen, värmen. Det var kul att träffa Sara och hennes familj som vi träffade förra gången när vi var i Goa, lugnet i Agonda, atmosfären i Varkala (rekommenderas). Alla djur ex fågeln Kingfisher Minus med Indien var Avgaserna, det var smutsigt överallt, allt tjat om att titta i deras butiker, tutandet och trafiken, att vi var magsjuka. En hel del regn. Trivandrum (hemsk stad). Dyrare än förra gången vi var i Indien (har normalt ingen betydelse men eftersom vi hade flera månader kvar av vår resa var vi tvungna att tänka på våra utgifter något). Jag vill absolut åka till Indien igen. I dag tyckte jag det var kallt att gå ut med Alice. Det var en plusgrad men blåste "snorkallt", ja nästan så att snoret frös till is. Tyvärr tog jag inte med mig min kamera som jag tänkte innan jag gick ut så det fick bli lite mobilbilder i stället. Det hade varit gott med lite varm glögg men tyvärr hade jag ingen hemma så det fick bli varmt kaffe istället. Ha en fortsatt härlig söndag med vad ni nu tar er för.
Jag har lekt lite med färger och redigering av bilderna. Jag är nöjd med dem.
Vår första långresa gick till Thailand och med barn. Vi reste i två stora ryggsäckar i tre veckor. Halva den ena ryggsäcken bestod av blöjor resten var kläder och hygienartiklar till fyra personer. Det gällde att stuva ordentligt. Boende hade vi endast bokat första natten och sista natten annars bokade vi våra boenden direkt på plats. Det var inte så svårt. Vi landade i Bangkok och därifrån tog vi taxi till Koh Samet som ligger i östra delen vid kusten av Thailand. Alltså inte på samma sida som Puket eftersom vi inte ville åka dit som alla andra åkte till i Thailand.
Tsunamin hade ägt rum där några månader innan, det var också en av anledningarna att vi inte ville åka dit. Taxiresan till Koh Samet var skrämmande eftersom vår chaufför var så oerhört trött och höll på att somna hela tiden. Detta satt jag och såg i backspegeln. Jag fick hela tiden säga till Anders (fd man) att han fick prata med honom. Väl framme hittade vi ett härligt boende som låg högt. Lite nojig var jag nog efter Tsunamin men vad hade det hjälpt. Antagligen ingenting. På Koh Samet stannade vi i ca 1 vecka sedan åkte vi ytterligare sydöst ut. Till ön Koh Chang. Även där fick vi ett underbart boende med pool och havet. Här stannade vi också i ca 1 vecka. Därefter tog vi oss med minibuss till ett ställe utanför Pataya. På rast stället kom Freya bort och vi fick leta efter henne. Det var otäckt. Hon kom som ni kanske förstår tillrätta. Pataya är känd som ett porrställe, därför bodde vi utanför, trodde vi. Jag bar Freya upp och ner för vår gata varje dag för alla drog och slet i henne eftersom hon är så blont hår. Tillslut tyckte hon att det var jobbigt. I Pataya blev både jag och Anders magsjuka och blev sängliggande ett par dagar. Tur att det fanns tv och roomservice. Tillslut fick vi tag på medicin så vi kunde resa vidare, vi fick även till barnen i fall de skulle bli dåliga. Både Vendela blev sjuka. Freya på flygplanet hem, ingen hjälp fick vi och inga extra kläder hade vi. Freya fick kräkas i en flaska för det fanns inga påsar och på med en blöja. Jag fick hålla Freya sällskap inne på den lilla flygtoan, ja ni vet ju hur liten den är. Det kändes som om jag stod där inne i all evighet och när hon vågade lämna så var det värsta kön utanför. Jag har haft turen att kunna resa en del i mitt liv. Barnen har inte varit ett hinder för detta. Det var dock innan hundarna kom in i mitt liv. Allt har sin tid. Jag och familjen gjorde en resa till Indien i februari 2009. En mycket förväntansfull resa. Hur är det att resa till Indien med barn? Det gick alldeles utmärkt. Indierna är väldigt vänliga mot barnfamiljer, vi blev väl omhändertagna. Jag antar att det är värre att resa till Indien ensam som tjej, eller flera tjejer. En studiekamrat till mig berättade om hennes resa till Indien och det var ingen höjdare, hon kommer troligtvis aldrig att resa till Indien igen. Vi har två helt olika bilder av Indien hon och jag. Jag kan förstå att hon känner som hon gör. Vår resa var inte helt odramatiskt.
Så här var det. Vi flög från Sverige till Frankfurt tror jag att det var, där var det världens säkerhetspådrag eftersom hotellet som är på bild nr 1 blev bombat några veckor tidigare. Därför höll vi på att nästan missa vårt plant till Bombay. När vi väl klev av flyget så slog en stark doft av obeskrivliga dofter mot våra näsor. Det var lite chockartat. Något som var jobbigt att förklara för barnen var alla uteliggare som låg längs trottoaren, trottoaren var överfull av människor. Några hade satt upp presenning som skydd för natten. Vi bodde ett par nätter på ett hotell i Bombay. Hotellet var relativt ok. I Indien är det oerhört smutsigt, det stod kossor överallt och åt sopor. Vi hyrde en taxi några timmar och åkte upp i bergen. Där var det fantastisk utsikt, grottor men mycket närgångna apor. Sedan åkte vi vidare till Goa och Patnem/Palolem med tåg. På tågstationen fanns det inga skyltar på engelska och vi hade svårigheter att finna vårt tåg. Det fanns många hjälpsamma indier som ville hjälpa oss. Helt plötsligt så hade vi varken väskorna eller tågbiljetterna i våra händer längre så det var bara att hänga efter med två barn. När vi väl funnit vår tåg, vår vagn och vårt bagage igen så ville ju indierna ha betalt. Det tyckte inte vi var så konstigt men de blev hotfulla och ställde sig i dörröppningen och skulle ha mer pengar, de skulle ha pengar från var och en av oss. Fler indier kom och de skulle också ha pengar. Både jag och Anders (min fd man) blev arga och han ställde sig upp samtidigt som han höjde rösten, då försvann de snabbt. Detta var en obehaglig upplevelse. Annars var resan helt underbar, go mat, shopping, båtutflykter, massage, magsjuka så klart. Hit åker vi gärna igen, så tyckte vi allihop. Jag och Alice passade på att åka till Slottsskogen idag i det härliga vädret. Ibland känner jag att jag måste åka i från ön ett slag. I och för sig var ju jag och Freya i Ullared i går. Detta är ju något helt annat, nämligen frid i själen och återhämtning. Nog för att klippor och blåst är härligt men även träd, skog och lummighet.
Ja då var det dags för en tur till Ullared och till Gekås för mig och Freya.
Vi åkte lite senare på morgonen än vad vi brukade, jag vet inte om det hade någon betydelse egentligen. Så här innan advent. Innan vi åkte var jag tvungen att lämna Alice hos min mamma på Björkö och låna min pappas bil innan. När vi kom ner till Ullared var vi tvungna att cirkulera med bilen i ca 30 minuter innan vi hittade en parkeringsplats. Det var bilar precis överallt! Jag tänkte, hur ska detta gå? Snälla ge mig en parkeringsplats ! Tack, för att vi fick en plats ganska nära till och med. När vi väl hade fått en parkeringsplats så fanns det inga kundvagnar lediga. Freya fick gå runt på parkeringen och passade på dem som var klara och lastade in sina varor i bilen. Sist som jag var tvungen att köa var säkert mer än tio år sedan säkert. Vi hade i alla fall tur med vädret eftersom det var uppehållsväder. När vi hade köat i en och en halv timma så kom vi in på Gekås. Väl där inne åkte vi ner till djur avdelningen, efter det delade jag och Freya på oss eftersom det är omöjligt att hålla ihop. Jag lastade i lite tvättmedel och andra husgerådsgrejer som är ett "nödvändigt måste". Vagnarna kom bort några gånger. Jag fick köpt lite julklappar och lite annat smått och gott. Efter att vi hade ätit lite i sportbaren så gick vi runt bland inredningsgrejerna och julgrejerna, där var det så mycket folk. Sedan slog det oss att oj, började kön här!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Suck!!!!!!!!! Vi ställde oss i kön och turades därefter om att titta på grejerna i närheten. Det tog alltså två timmar innan vi hade betalat och packat i våra grejer i kassarna. När vi skulle gå ut, pep larmet och väktarna ville titta i Freyas vagn. På hennes ridväst satt larmet kvar. Tänkt om hon hade kommit till ridskolan på måndag med larmet kvar, vilket hade varit pinsamt. Som plåster på såret fick Freya en chokladask av dem. Nu hemåt i ösregnet!!!! Tack Freya för en härlig men tröttsam utflykt. Jag älskar höstens färger. Vanligtvis tycker jag inte om själva färgen gul men ute i naturen är den helt underbar. De olika nyanserna av gult ute i naturen ger mig ett inre lugn. Jag hämtar mycket energi i naturen och det är tillåtet att krypa in i sitt bo och bara vara.
|
Hej jag heter Carin Sandell. Jag har länge tyckt om att fota en del men inte vetat vad jag skulle göra med mina bilder. Det blir mest naturbilder, därför blir detta till mestadels en fotoblogg. Jag hoppas även kunna förmedla mina tankar i bloggen.
|